Undrar vem som kom på den här listan!?
Det är nästan bara kluriga saker att skriva om, saker som precis alla har sina egna svar på, självständiga svar!
Idag ska jag alltså skriva om vad jag anser att kärlek är.
Förhoppningsvis får alla känna känslan när pirret kryper intill, när händerna värms upp bara av att se den rätta personen.
När hjärtat gärna rusar i otakt mot vad man är van!
Det sägs ju att det "finns en för oss alla",om man sen tar emot det eller inte, är sitt egna beslut.
När man sedan träffat den där biten som saknats, har man det bra fint, dagarna rullar på i total koma eftersom man inte orkar sova ordentligt.
Nätter man ligger vaken och beundrar den som sött sover bredvid, när man känner värmen och lyckan!
Men den riktigt vakna tiden då?
Allt går ju inte bara på rosa moln med mjuka kanter, man ska lyckas bygga upp en vardag också.
Life goes on så att säga..
Det kan vara där det skiter sig för många, man är så mitt upp i det rosa och mjuka att man glömmer/förnekar att man måste få fram ett "riktigt liv" också.
Men visst,det är mysigt att sväva..
För mig är kärlek trygghet,tillit,kommunitikation.
Det är bra byggstenar som krävs för att det ska fungera, samt en stor nypa humor,förståelse,ärlighet,en viss distans och ömhet.
Man får inte glömma att ha sitt egna liv trots att man inte vill släppa sidan på sin fina.
Men släpper man inte sidan någongång, kommer man dels aldrig unna sig livet ordentligt, dels kommer det bli svårare att skiljas från varandra den dagen det behövs.
Kärlek är att sakna!
Ska man kunna kräva att en partner ska älska en?
Såklart anser många, nej enligt endel andra.
För mig är ordet älska ett av de två starkaste orden jag kan. (det andra är hat)
Jag mår illa av folk som går runt och säger "jag älskar dig" till höger och vänster.
Personer som blir sentimentala på fyllan, slänger ur sig såna stora ord till närmsta person att prata med, sånt gör mig ont och får mig faktist att må illa på riktigt.
Jag kan säga det till de personer som står mig allra närmast!
Som exempel, år 2002 var jag tillsammans med en, jag orkade säga det till honom, vi hade känt varandra i flera år innan vi fick upp känslorna.
År 2008 träffade jag den hittills största kärleken i mitt liv, det tog nästan ett år innan jag fick ur mig orden som fick mig att blir tårögd.
Jag hade tänkt på det länge, att fasen, jag älskar verkligen honom, han är mitt stora allt!
Men ändå tog det flera månader innan stämbanden och läpparna jobbade bra ihop så jag kunde säga det.
Det var den 4e september 2009..
Innan det hade jag bara sagt det till mina absolut närmsta vänner.
Jag sparar på orden, säger dem bara när det känns helt ärligt!
Alla är olika, och tur är det!
Men det här är min syn på ordet kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar