Strax efter mitten på ljuva 80 talet tyckte min mor att det var dags för mig att se ljuset,så i raketfart åkte vi till Karlstad för att få "saken ur världen"..
Väl framme från mitt gömställe,sken solen som aldrig förr!
Vad jag inte visste,var att livet började då!
Lite senare kom min pappa och en liten storebror och hälsade på,och sen rullade liksom veckorna iväg.
Som liten krabat var jag sockersöt (jaa,det har gått över), var otroligt bestämd av mig,fick jag inte som jag ville,stampade jag foten i golvet och morrade fram några ljud..
Nog om barndomen va?! (även om den var helt fantastisk)
Nuförtiden då,
är en skapligt glad människa,försöker se ljust och livat på det mesta!Vissa tror inte på att jag kan vara ledsen, att jag alltid är en supermarie som går igenom dagarna med solsken i sinnet.
Men ack så fel, gråter minst lika mycket som alla andra.
För känslig,det är något jag verkligen är.
Gråter till vad som helst,hur som helst,när som helst!
Blir rörd för att och ingenting..
Är någon av mina ädla vänner låga eller behöver hjälp med något,försöker jag alltid finnas där för dem!
Att kunna sitta i tystnad,utan tanke på att prata, med en ledsen vän, då är man trygg!
En av mina negativa saker, är just det, att jag ofta ställer upp så mycket att jag glömmer bort mig själv.
Men det är mitt val, den dagen jag inte klarar det, kommer det upp till ytan,det lovar jag!
Jag har varit med om endel små-trassliga saker under åren som gått.
Blev blandannat mordhotad som tonåring, det blev tingsrätt,offer,målsägande,domare,åklagare och oerhört starka ord.
Det är mycket för en tjej som går i årskurs 9.
Men just den upplevelsen fick mig att bli mera uppmärksam.
Fick i väldigt tidig ålder begreppet om att "ta hand om,lyssna på,prata med,ställa upp för", min mamma berättade för något år sedan att min lärare hade sagt när jag var 7 år att " Marie är väldigt ansvarsfull för att vara så liten", med det menade han att jag förstod lite för mycket för mitt eget bästa,tog på mig tunga uppgifter som kanske inte barn i den åldern gjorde då!?
Mor-och farföräldrar gick bort tidigt, mormor redan det året jag skulle fylla 4 år. Och farfar flera år senare.
Just den natten farfar somnade in,var jag hos farmor (som så många andra nätter,älskade att vara där),kommer aldrig
i hela mitt liv glömma den natten,telefonen ringde, farmors tysta.tomma ord.klicket då hon la på luren.sättet hon satt,sättet hon andades.
Kommer ihåg min puls,trodde den skulle vara skyhög,att jag skulle tappa kontrollen helt.
Farmor gick ner,tände sin cigg,jag satt kvar i sängen,förstod att jag var tvungen göra något för att hjälpa till.
Gick ner,kramade om farmor,och sa några ord som fick henne att förstå att jag fanns där, jag var stor nog att hantera det som precis hänt oss.
Dagen efter kom pappa och farbror, då hade jag redan skrivit en dikt till farfar, det gjorde jag den natten när jag inte orkade sova.
Dikten kom att vara med i hans dödsannons.
Har skivit så länge jag behärskat pennan, mestadels dikter, men på senare år även något som kan kallas musiktexter.
Vore jätte kul att få instrument till raderna,men är för blyg för att låta någon läsa orden..
Mycket jag måste jobba med!
Flera lärorika förhållanden har jag lyckats klämma in i livet också,men det är för privat för att gå in på här,
det enda jag kan skriva om det är att jag lärt mig så otroligt mycket på de åren och orden!
Många anser mig säkert vara en "tråkig tôrrbôll", som tänker efter för mycket innan jag hastar iväg,men det är pga mina erfarenheter, jag gillar att ha kontroll över något som handlar om min familj,mina vänner och mig själv.
Ger mig inte gärna in i något som jag inte pallar med från start.
That's why I'm boring!
(fast ändå så jäkla kul ;) )
Nu har jag faktist skrivit om halva mitt liv,och jag skulle bara berätta om vem jag är!
Så nu ska jag göra det:
jag är
- Busfrö
- Allvaret
- Syndaren
- Stå-upp'aren
- Arbetsmyran
- svårbesluten
- äventyrsglad
- utmanande för mig själv
- skapligt galen i huvudet
Sådär ja! Då var punkt 1 avklarad,
Tjipp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar