Missbruk

Ett känsligt ämne är missbruk, av alla sorter och grader.
Främst för de som är missbrukare, de förtränger ofta att de lever i ett missbruk.
Familj och närstående till en missbrukare lider så fruktansvärt mycket, de får skiten, de får torka upp den för att sen få den utkastad igen.

Hur mycket ska man som familj/vän finnas,eller rättare sagt: o-finnas?
För några år sedan fick jag nog när det gällde ett slags missbruk hos en närstående,satte foten i golvet så det stod härliga till, sa mitt! var så arg,ledsen och frustrerad att jag grät.
Ställde ett ultimatum, vet inte varför jag gjorde det. ska man göra det? eller ska man dra på sig jackan och ge upp?
personen i fråga höll sig till det jag sa.-för en stund, och jag blev klassad som "dagens hjälte", hon som alltid ställe upp, tog tag  í saker och ting,
Men sen gav den andra parten upp, och fortsatte med sitt bubbel-liv.,
hade inte förväntat mig annat, hade ju inte ens föväntat mig respons av det jag yttrade mig om.
Men sen då?
hur ska man bete sig mot en missbrukare, som förstör för sig själv,sin familj och övriga runtom?
Personen inser INTE hur det ligger till,medans vi andra gråter,frågar oss svarslösa frågor,skakar på huvudet och sucka uppgivet.

Det har gått så långt att de allra närmsta inte orkar längre, och hur gör man då?
Jag orkar inte länge till. i hela mitt pratglada liv har jag funnits för den personen, alltid lyssnat, dygnet runt, året om! för prata, det vill den, Men inte ha hjälpen den söker.

jag är inte insatt i psykologi såppas att jag vet hur man finns.
jag har bara sunt förnuft,empati,sympati och egna meningar.

Men hjälps det?



Orkar inte ha på mig den massiva skydsplåten, orkar inte försvara, älta och fundera.
Min energi är värd andra saker.

Men personen betyder samtidigt mycket, kan inte sluta försvara..