Fem år har gått

Den 22 februari klockan 13.17 somnade våran hund Nike in.
Den dagen kommer jag aldrig glömma!


Lilleman var sjuk under nästan hela sin tid i livet. 
Som liten fick han epilepsi.

Han var som alla andra djur, mycket speciell. 
Han hade sin favoritplats i soffan, och satt någon där gick han runt bordet,varv på varv och kollade upp i soffan, tills någon flyttade på sig. Då klev han upp som om inget hade hänt, suckade sådär mysigt och la sig.
Jag brukade ligga breve honom, lukta på hans tassar, gosa ner mig i pälsen och pussa honom på nosen!
Myshunden!

Han slet ont med sin sjukdom, hans kramper kom periodvis, i bland kunde han vara utan dem ganska länge. Men så kom ljuden när hans tassar rev mot golvet, då visste vi att han krampade.
Så ingen av oss hemma sov ordentligt på många år, vi lyssnade undermedvetet efter ljudet så vi snabbt kunde komma och hålla i honom. 70 kilo hund är mycket hund såna gånger.
Efter kramperna var han i sin egna lilla värld, han gick alltid ut, travade runt huset, varv, på varv, på varv. Alltid. Han var helt borta, okontakbar.
Var det riktigt illa kunde han riva halva vardagsrummet, han flyttade på soffor,bord och allt som kom i hans väg.
Stackars Nike!
Men han led inte för övrigt, fanns inget fel på honom.

Till slut hade medicinerna han ätit varje dag ställt till det så levern tappade funktion.

Sista dagarna låg han ute i snön, nästan alltid på samma ställe. På gångbanan pappa ordnat runt huset.
Där låg han, och bara tittade..Men svansen orkade med några rörelser då han såg oss, och det är jag tacksam för. Att han blev glad när vi var där.

Vi hade tät kontakt med vet.  under sista dagarna, just för vi visste inte vad som hände.

Kommer ihåg att på kvällen den 21/2 hade jag sån ångest över att det skulle bli en ny dag, för var han inte bättre då skulle vi vara tvungna att ta bort honom,låta prinsen vandra vidare.

Den 22 februari 2oo6 kom, och han var piggare än innan. Han åt 7 skivor skinka som jag omsorgsfullt gav honom. 
Det visade sig vara sista måltiden innan färden upp.
Han kämpade på!

Åkte ner till vet. med honom så de fick övervaka.
Mamma och jag åkte ner till Sunne för att besiktiga hennes bil.
Vet. ringer då och berättar att han haft 2 stora kramper på liten stund, och att han inte kommer orka mera.
Vi ringde pappa och berättade, stackars pappa blev så ledsen. 
Han och Nike var radarparet, de följdes alltid åt.

Vi åkte hemåt igen och mamma släppte av mig hos Nike. Så åkte hon hem och hämtade kameran som jag envisades med att få ha med.
Gick små steg med honom ute, så han skulle få luft, kärlek och chans att göra vad han ville just då.
Hans avföring bestod endast av blod, levern var alltså riktigt dålig, och det fanns inte möjlighet att rädda honom.
Mamma kom ner, pappa hade tagit på sig promenadkläderna och gått rundorna de alltid gick. 
Har aldrig sett min far så ledsen. Det gjorde ont, det lovar jag!

Vi tog de sista bilderna på vår älskade Nike och höll honom hårt, han visste vad som var på gång, för så full av kärlek kan man omöjligt vara vid så svårt sjukdomstillstånd annars.

Vi gick in till rummet där vi skulle vara. Satte mig på golvet hos honom.
Han fick en lugnande spruta, då tvättade han bort min tårar på kinderna innan han la sig ner, han låg i min famn medans han somnade in.
Det var så fridfullt, han var så lugn och fin. 
Älskade Nike!
Klockan 13.17 slutade hans hjärta att slå, och hans genuina själ flög vidare till landet där inte plågor finns.
Satt hos honom en stund, tills mamma sa att vi kanske skulle gå, han var borta.

Närmsta dagarna var ett enda vakuum, ingen av oss pratade, vi bara grät.
Och när man slutat gråta och det verkar gå bra, så bryter man ihop helt utan förvarning.
Räckte med att man satte sig i bilen, och kände att det luktade Nike, så grät vi.
Kuddarna han la huvudet på i soffan lukte så otroligt mycket hund, jag tillät inte mamma att tvätta de förrän efter vår nästa hund, Frodo kom in i huset.
Jag saknade Nike så fruktansvärt mycket, och gör det såklart ännu.
Men jag vet att han har det bra nu!

Och busfröet Frodo livar upp ställningarna. Tror nog de busar till det ibland de två, kan känna lite Nike-fasoner i mellanåt..

Så fina Nike, nu har du varit borta i 5 år. Tiden går fort!
Du är saknad, och kommer alltid vara!
Pappa tänder ljus hos dig sen, blås inte ut det är du snäll!

22/2 -09 i Thailand, tände en lykta till Nike

Nike överst och Frodo. Petter som målat.