Är det något jag är bra på så är det att ha mardrömmar. Har såna var och varannan dag.
Inatt drömde jag att min mamma,massvis av vänner och jag var på koncentrationsläger, vi skulle skeppas över ett hav,och för att inte synas från andra båtar skulle vi brännas.
Jag hade en kniv som jag inte ville lämna ifrån mig,för den var pappas. Ryckte med mig mamma och några vänner. Vi lyckades rymma.


Några år senare var vi på bussresa och jag tyckte mig känna igen chauffören...
Ingen reagerade på min förtvivlan.
Det var massa prov efter vägen,människor bussen skulle köra slalom emellan, den som föll fick ingen hjälp.
När jag insåg att det var den hemskaste från lägret som körde bussen ville jag inte göra de andra uppmärksamma på det..
Mamma klev av bussen hemma men mig släppte han av lite senare. Var så rädd att han igenomskådat mig. I mörkret sprang jag ikapp mamma för att berätta vem chauffören var.
Vi går hemåt och längtar efter att stänga dörren bakom oss.
Då ser vi att bussen kör in på vår lilla väg igen,ljusen slås av och vi hör fotsteg.
Jag känner igenom mina fickor- kniven är borta.
Han visste vilka vi var. Kröp ihop med mamma bakom ett garage,mörker,fotsteg och tunga andedrag blandades med mina sista viskningar:
" mamma,jag älskar dig"