Det går inte in

Det går verkligen inte att förstå att du är borta.
Jag kan gå med på att du är bortrest, eller att du slutat höra av dig.. Nästan så jag hoppas på att vi bara är osams.. för då skulle jag längta efter att få bli vän med dig igen. Och få en lång och go Firdenkram!
Men vi är inte osams, och skulle förmodligen aldrig ha blivit heller.. För du var ingen man blev osams med.
Du var en sann och ärlig person,med alla glimtar i ögonen man kan få!
Dina små "hehe"-skratt, som du smög fram.. Dina "haha"-skratt när du mådde som allra bäst!
Igår kväll tänkte jag på dig extra mycket, du skulle ha varit trött, men glad, för hade du varit med oss skulle du ha firat din 40 årsdag i lördags. Du skulle ha älskat det! Du hade inte varit noga med dig själv, utan spanat ut på dina vänner och mått så jäkla gott över att de hade det bra!
Du var sån, ödmjuk, genuin och extra allt!
När jag tänkte på dig, insåg jag att du är borta. Men sen ångrade jag mig, när jag förstod att du aldrig mer kommer tillbaka, du är borta. På riktigt.

Innan jag kom till kategorin "borta för alltid", tänkte jag på ett speciellt tillfälle.. Tror det var -04.. Jag sov hemma hos C, som traskat över till M.. Men där var ju du! Så hipphapp, kom du till mig. Vi låg och skrattade halva natten..Fina,fina du. Kom tillbaka, hitta vägen som går ner till oss


För här är du saknad!